fredag 16 december

Prinsessan på ärten

Esmeralda ville verkligen inte gå upp den här morgonen. Hon ville bara ligga kvar och mysa i sitt vintertäcke. Men när hon tittade på sin väckarklocka fick hon en stor chock. Klockan var redan tio i åtta! Hon tittade mot Elliots säng och kände sig lite övergiven. Hans säng var fint gjord med Herr Bartolomeus liggande på kudden. Hon hoppade snabbt ur sängen och slängde på sig några varma plagg som låg lite här och där, drog borsten genom håret några gånger och rusade ner.  

När hon sprang in i köket var det ingen där. Hon tittade än en gång på klockan och kände sig ännu mer stressad än vad hon var. Hon inhalerade sin frukost och rusade ut med skorna på fötterna och sina saker i famnen.

 När Esmeralda kom ut på trottoaren började hon springa nerför gatan medan hon försökte sätta på sig jackan och ryggsäcken utan att tappa dem. Precis när hon kom inrusande på skolgården ringde klockan och signalerade att hon var försenad.

 Hon ville verkligen inte få mycket skäll av läraren men hon visste att hon iallafall skulle få en varning. När hon kom inspringande i klassrummet vändes alla ansikten mot henne. Hon gömde sig bakom sitt hår och gick och satte sig på sin plats.

När hon kommer hem ska hon skälla ut honom, han hade säkert lämnat henne med flit på morgonen.

 När hon kom hem vid två-tiden såg hon att Farbror Harry satt och läste för Elliot. Hon tog av sig sina ytterkläder och gick och satte sig på mattan framför Farbror Harry. Han läste sagan om ”Prinsessan på ärten”.

 Så fort sagan var slut drog Esmeralda upp Elliot till deras rum och började skälla ut honom.

- Varför tusan lämnade du mig i morse! Jag blev sen på grund av dig och fick skäll av läraren!

- M....m....me...men, stammade Elliot av rädsla, jag lovar, det va inte jag!

Esmeralda tittade skeptiskt på Elliot.

- Det är ju klart att det var du! Vem skulle det annars vara!?

- Det var ju Herr Bartolomemus.                                                                                                                                

Just då kom Farbror Harry in genom sovrumsdörren och sa åt de att det var mat. De gick ner till matrummet och åt en god middag. När de var färdiga gick de upp och gjorde sina egna små saker innan de gick och lade sig.

 Elliot somnade direkt och det tog inte mycket längre tid för Esmeralda att sjunka in i drömmarnas värld.

Farbror Harry och tant Eva kom in och skulle säga godnatt men de upptäckte förvånat att båda barnen redan sov.

Esmeralda vaknade med ett ryck, hon hade hört en duns från garderoben. DUNS! Sen hörde hon en till, DUNS, och en till, DUNS. Hon smög fram till Elliot och väckte honom.

- Vakna Elliot! Bartolomeus lever igen!!!

Hon hade helt plötsligt jättemycket energi i kroppen.

 Elliot skrek till av rädsla för oljudet som Esmeralda skapade. Han satte sig rakt upp i sängen och tittade frenetiskt runt sig. När han lokaliserat henne tittade han frågande på henne.

-Är han verkligen det? frågade han med förväntan i sin röst.

-Tror du att jag skulle ljuga för dig?! frågade Esmeralda förvånat.

-........ kanske?

 Esmeralda tittade på Elliot i några sekunder innan hon brast i skratt. Elliot tyckte det lät som ringande klockor i sina öron och började också skratta. De skrattade i flera minuter innan de lugnade ner sig.

-Va..varför skra....skrattar vi? fick Elliot ut medan han försökte få tillbaka andan.

 Han låg på golvet med näsan i marken. Han hade på något sätt fallit ut ur sängen medan han skrattade.

Just då öppnades den gnisslande garderobsdörren vidöppet och Herr Bartolomeus traskade in genom dörren. Han tittade runt i rummet och stirrade häpet på Esmeralda och Elliot.

- Vad i hela friden gör ni på golvet! Och varför kommer ni aldrig, jag har ju stått och väntat på er på andra sidan garderoben i fyra timmar! utbrast Herr Bartolomeus med överdrivna handrörelser.

 Esmeralda lyfte sig upp sig själv från golvet. Hon hade glädjetårar i hörnet av sitt öga och fnissade fortfarande lätt. Hon sprang fram till Herr Bartolomeus och gav honom en bamsekram.

- Vi visste inte att du skulle komma, sa hon med entusiasm i rösten. Vi har längtat efter dig!

- Ja ja, men nu måste ni följa med mig. Jag har ett viktigt uppdrag till er.

 Elliot och Esmeralda tittade på varandra med förundran i ögonen. De kunde inte tro sina öron! Först var det en helt vanlig skoldag med tråkiga lektioner och sen poppar Herr Bartolomeus upp från deras garderob och frågar dem, eller ja, befaller dem att följa med dem.

- Såklart vi ska följa med! Vi ska bara sätta på oss våra kläder först, svarade Esmeralda direkt efter.

 Hon drog med sig Elliot till garderoben och fiskade snabbt upp några klädesplagg som låg utspridda på garderobsgolvet.

-       Kan ni skynda er?! Jag har nästan inget tålamod och vi har lite bråttom.

Herr Bartolomeus lät väldigt otålig nu. Han hade väntat i fyra timmar på dem och Esmeralda och Elliot skyndade sig inte direkt.

 När Esmeralda och Elliot var klara gick dom in genom garderobsdörren och försvann in i sagans land. Efter några sekunder av bländande ljus avlägsnade det sig och de gick ut i ett snötäckt landskap.

De tittade runt omkring sig i förundran. De hade aldrig sett så mycket snö någonsin.

 Esmeralda tittade bakom sig och fann bara en stor skog med blicken. De hade på något sätt dykt fram ur skogen utan att ha märkt något. Hon kände ett litet pet på armen och såg på Elliot frågande. Han pekade bara oskyldigt på Herr Bartolomeus. Esmeralda kände på en gång hur skratten var på väg tillbaka.   

Herr Bartolomeus vände sig om och tecknade mot barnen att följa med honom. Han gick några meter i förväg med snabba och lätta steg. Det såg ut som om han gled fram på snön. Hans små söta öron ryckte till vid det allra minsta ljud på jakt efter fara.

 Han var på helspänn hela vägen över en stor kulle med ett ensamt litet träd på toppen. Esmeralda och Elliot beundrade det vackra snölandskapet med öppna munnar och vidöppna ögon. Det såg ut som om Elliot skulle spricka av upphetsning.

- Kan ni skynda på, eller? Jag vill gärna nå fram till slottet innan solnedgången. sa Herr Bartolomeus.

Esmeralda blev dragen ur sin trans med ett ryck. Hon riktade sin blick mot Herr Bartolomeus med en frågande blick.

- Vilket slott? Är vi på väg till ett slott?!

Herr Bartolomeus tittade skeptiskt på henne och nickade mot horisonten.

  Elliot och Esmeralda kisade mot horisonten och kunde precis urskilja en liten spira sticka ut ur marken. Elliot tittade mot Herr Bartolomeus som en fråga och Herr Bartolomeus förstod direkt vad han menade och började göra gester med armarna runt om sig.

- Det här är landet Weldenvarden och det slottet du tittar mot är det kungliga slottet där kungafamiljen bor.

 Esmeralda tittade mot horisonten i mer än en minut innan hon märkte att Herr Bartolomeus och Elliot redan hade börjat gå. Hon skyndade efter dem och gick jämsides med dem.

 Efter ungefär en timmes gående kom de fram till porten och Herr Bartolomeus stannade framför den. Han tog upp sin mjuka lilla näve och bankade på porten med all sin kraft. Efter någon minut öppnades porten och ett huvud stack ut.

 Hon tittade skeptiskt på dem en hel minut innan hon släppte in dem.

- Vilka är ni? frågade hon med en snobbig attityd.

Herr Bartolomeus gick in med högburet huvud och tittade runt omkring sig.

-       Vi är helt normala resenärer som vill ha en bostad för en eller två dagar svarade han.

Lögnen liksom rann av från hans tunga som om han sagt det många gånger.

 Esmeralda tittade upp mot utkanten av rummet och såg några dörrar som ledde längre in i slottet. Drottningen ledde in dem till ett rum med troner i ena änden av rummet och ett matbord i andra änden. Esmeralda kikade mot tronerna och hennes blick mötte en ung mans blick. Han satt på tronen som satt längst till vänster.

Drottningen ledde dem längre in i rummet och satte sig på sin tron. Hon fixerade sin blick på Esmeralda och verkade studera henne tills hon vände sin blick mot Herr Bartolomeus.

- Ännu en gång, vilka är ni? frågade hon honom med en läskigt lugn röst.

 Herr Bartolomeus sträckte på sig än en gång innan han började presentera sig själv och de andra.

 - Mitt namn är Herr Bartolomeus ers majestät och jag har med mig Esmeralda och Elliot.

 Hon fixade till vecken på sin klänning innan hon ställde sig upp och började gå mot Esmeralda. Hon cirkulerade runt henne och studerade varenda detalj av henne.

Prinsen ställde sig upp och skyndade fram till sin mor. Han skulle precis börja viska i hennes öra när de hörde mer knackningar. Drottningen rusade till dörren och öppnade

- Vad vill ni! skrek drottningen.

- Det är bara jag, sa en flicka med en vanlig klänning på sig.

- Och vem är du!? frågade drottningen med ilska i rösten.

- Jag heter Miranda ers majestät och jag skulle jättegärna stanna i ert slott ett tag, svarade flickan frånvarande.

 Hon studerade målningarna i taket i tronsalen med häpnad. Hon vände sin blick mot prinsen och en lätt rodnad spred sig på hennes kinder. Esmeralda tittade mellan flickan och prinsen och märkte direkt hur de skulle passa perfekta ihop.  

 Herr Bartolomeus gick fram mot flickan och tog tag i hennes hand. Han drog ner den mot sina läppar och gav den en kyss.

- Det är ett nöje att träffa dig Miranda, mitt namn är Bartolomeus och det här är mina kompisar Esmeralda och Elliot.

 Herr Bartolomeus hälsade på henne på ett högtidligt sätt som överraskade Esmeralda och Elliot. De hade nästan aldrig sett honom bete sig sådär.

Drottningen gick fram till Miranda och började leda henne ut ur tronsalen. På vägen viskade hon något i sin sons öra och försvann ut genom dörren. Prinsen började gå ut ur rummet och vände sig om precis innan han klev över tröskeln. Han tittade på Herr Bartolomeus och nickade med huvudet att de skulle följa med.

Herr Bartolomeus började traska efter honom med barnen i hälen. Han följde efter prinsen tills de stannade framför en dörr i slutet av en korridor. Prinsen öppnade dörren och de klev in i ett simpelt slottssovrum.

 När prinsen lämnat rusade Esmeralda till sängen närmast fönstret och skuttade upp på den. Elliot gjorde likadant fast med en annan säng och de somnade nästan direkt. De märkte inte ens skuggan som hade smugit in i rummet bredvid deras i de tidiga morgontimmarna.

 När solen började stiga vaknade Esmeralda med solen i sitt ansikte. Hon vred och vände på sig tills hon förstod att hon inte kunde stänga ute solen och gick upp. Hon märkte att hon hade sovit i sina kläder hon hade dagen innan men brydde sig inte särskilt mycket om det.

 Hon väckte Elliot och Herr Bartolomeus med en knuff i deras revben och strosade glatt ut ur rummet med ett leende på läpparna. Det leendet försvann strax efter att hon förstod att hon inte visste vägen runt slottet och började vandra som i blindo.   

Efter några minuters vandrande kom hon fram till en dörr som såg ut att tillhöra ett kök och puttade upp den. På andra sidan fanns det minsann ett kök fullt med köksarbetare som var livliga med prat och skratt. Det var bara några få arbetare som la märke till henne men de verkade inte bry sig om henne.

Hon gick fram till den som verkade vara kocken och frågade om något litet att äta. Han sa att han säkert kunde fixa det och skyndade snabbt iväg. Efter några minuter kom han tillbaka med en smörgås och ett glas med mjölk och gav det till henne. Esmeralda tackade honom och gick ut med sin frukost i händerna.

 Esmeralda åt upp sin frukost innan hon gick tillbaka till sitt temporära rum och drog med sig en halvsovande Elliot och en sovande Bartolomeus. Efter tre meter ut ur dörren vaknade Herr Bartolomeus med ett ryck och började gå själv. De gick in i tronsalen och verkade ha hamnat i ett hetsigt argument mellan drottningen och prinsen.

Drottningen sa om och om igen att han behövde gifta sig innan han fyllde tjugofyra år och prinsen argumenterade om att han ville hitta den perfekta flickan. Herr Bartolomeus harklade sig och stoppade drottningen mitt i en mening. Hon vände sig argt om och stirrade stint på dem. Prinsen svängde snabbt runt och stirrade på någonting bakom Esmeralda.

 Esmeralda vände på huvudet och fann sig själv titta på en pigg Miranda. Det såg ut som om hon hade sovit i flera dagar. Hon hade inga ringar under ögonen och det fanns inget frizz i hennes hår. Hon hade på sig en ny klänning och det fanns en liten glad glimt i hennes skogs gröna ögon. Hon gick fram och neg framför drottningen.

- Tack så mycket för sängen jag fick! Den var jättebekväm. Jag har verkligen sovit som en stock! sa Miranda entusiastiskt och skuttade iväg igenom dörren igen.  

 Esmeralda vände sig mot drottningen med frågande blick och vände sig sedan mot prinsen med samma ansiktsuttryck.

- Jag lade en ärta på hennes madrass innan hon gick och la sig. Om hon kunde somna är hon en prinsessa och om hon inte kunde somna så var hon en helt vanlig flicka.

 Drottningen vankade runt i rummet medan hon pratade och gjorde oerhört stora handrörelser. Esmeralda tittade frågande på henne och försökte bearbeta vad hon hade sagt. Hennes hjärna började gå på högvarv tills hon förstod.

Hon gick fram till Elliot och böjde sig ner och viskade i hans öra.

- Jag tror vi är i ”Prinsessan på ärten2!

Elliot gapade med förundran mot Esmeralda. Esmeralda tittade på sin klocka och såg att dom måste hem. De letade upp Herr Bartolomeus och sa åt honom att de måste åka hem.

- Ja det får vi göra, sa Herr Bartolomeus.

- Vi måste hem, skrek båda barnen i kör

- Men bröllopet då? skrek drottningen i förfäran.

- Men vi måste hem nu, hejdå.

 Miranda kom springande genom dörren och kramade om Esmeralda. Hon viskade om och om igen att hon skulle gifta sig. Esmeralda klappade henne på ryggen och puttade henne mot prinsen. Han tog emot henne med öppna armar och kramade om henne.

 Barnen gick bort till Herr Bartolomeus och de sa sina adjö till den kungliga familjen. Herr Bartolomeus ledde barnen ut genom porten och de började gå i riktning mot skogen de kom ut ur.

 När de kom fram gick Herr Bartolomeus i förväg genom skogen och Esmeralda och Elliot följde efter honom. De kom ut ur garderoben i deras rum och Esmeralda och Elliot började direkt prata om vad som hade hänt.

Efter att de hade pratar färdigt märkte de att det var jättesent och gick och lade sig.