torsdagen den 1 december

Mästerkatten i stövlarna

Det var en kväll när familjen Svensson satt och tittade på TV. Efter en stund sa farbror Harry att dom skulle fixa sig för kvällen. Elliot och Esmeralda gick upp och borstade tänderna. Elliot gick och la sig i sin säng medan Esmeralda gick och hämtade sitt gosedjur som var ett minne från deras moster, hon gick bort förra året. Hon kallade den för Mästerkatten i stövlar. När Esmeralda och Elliot höll i gosedjuret eller om dom var i närheten av den, så känns det som om deras moster är där.

MIDNATT 00:00...............

Esmeralda vaknade upp och såg att Mästerkatten stod vid hennes spegel. Hon väckte Elliot och sa att vi måste hänga efter vårt gosedjur.

- Va vad har hänt och varför? frågade Elliot.

- Jag hade gosedjuret i min famn innan jag somnade, sen vaknade jag mitt i natten och så såg jag vårt gosedjur vid min spegel, sa Esmeralda.

- Okej jag kommer, sa Elliot lite trögt.

 Dom gick fram till spegeln och Esmeralda sträckte fram handen genom spegeln, drog med sig Elliot och det snurrade runt i cirklar.  Elliot mådde illa. Dom kom ut och såg massor av gosedjur som sprang runt som barnungar. Dom började förvandlas till verkliga djur t.ex. gosedjurbjörnar blir till riktiga björnar, kaniner blir till riktiga kaniner och så vidare. Det odlade godisar på träden och det var vingummi som liknade gosedjur. Esmeralda och Elliot försökte få tag på en godis men när Esmeralda nuddade en, så slog någon till henne. Det var mjukt och vasst på samma gång. Elliot rotade runt i träden och kände en svans och drog i svansen. Ner kom Mästerkatten i stövlar. Mästerkatten kollade upp på dem och såg fundersam ut och så sprang han iväg. Dom kollade runt och såg att himmelen var grön, marken var rosa, buskarna var gula och bäckarna var bruna som choklad. Husen var gjort av pepparkakor och var krokiga.

 Men plötsligt så kom det ner en häxa som flög på en gam och landade på marken. Alla blev förskräckta och alla sprang runt, men till slut så ramlade alla ihop i en klump.

 Häxan flyger ner och tar med sig Esmeralda till sin lya högt uppe på ett berg. Elliot blir så ledsen att han sätter sig ner och börjar lipa och skrika. Mästerkatten går fram till honom.

- Vi kommer få tillbaka henne, sa Mästerkatten.

- Hur då? sa Elliot gråtandes.

- Jag ska lära dig strida, sa Mästerkatten lite kaxigt.      

- Självklart, sa Elliot glatt.                                          

Mästerkatten visade Elliot hur man skulle göra. Sen började gosedjuren och Elliot röra sig mot häxans lya. Dom såg lyan och det var 100 meter kvar tills de kom fram. Esmeralda kände sig förtvivlad och ledsen

för att ingen kanske skulle rädda henne.

Elliot kände sig rädd och det pirrade i magen. Äntligen var de framme vid lyan. De tog de första stegen in i lyan. Det var så mörkt där inne. Mästerkatten kunde inte räkna. 

-       1, 150, 9 000 000 och strid, skrek han.

Alla gick till attack.  Elliot smög närmare häxan. Tillslut hittade han häxan och försökte komma på hur han skulle kunna ta hennes nycklar. Häxan la ifrån sig nycklarna för hon hörde fotsteg utanför lyan.

 När hon hade gått så smög Elliot till bordet och tog nycklarna. Sen sprang han därifrån och letade efter Esmeralda. Han tänkte: Tänk om häxan ser mig. Han kände sig stressad och väldigt rädd.

 Efter en stund hittade han Esmeralda som var inlåst i en bur och rotade bland nycklarna. Elliot sprang till buren och testade flera nycklar. Tillslut hittade han den rätta nyckeln. När Esmeralda och Elliot kom tillbaka såg de Mästerkatten stå bredvid häxans döda kropp. Det var blodfläckar över allt.

De återvände till det magiska trädet där dom kom ifrån. Alla gossedjuren, Mästerkatten, Elliot och Esmeralda hoppade in i trädet. När de kom tillbaka in i sitt rum så stelnade alla gossedjuren och ramlade i hög på golvet.

Av: Emmie, Maja och Isabella. klass 6 blå höstterminen 2016

onsdagen den 30 november

                                                                                                                                                                   Tusen och en natt

Skoldagen gick som tur var fort för båda barnen var lite trötta. I vanliga fall var både Esmeralda och Elliot på fritids men eftersom farbror Harry var hemma så skulle de inte vara kvar idag. Esmeralda sa hej då till sina kompisar, tog sin ryggsäck och gick till Släden för att hämta Elliot. Hon såg inte direkt fram emot det eftersom det brukar vara svårt för Elliot att avsluta det han håller på med och följa med hem. Idag var det precis tvärtom. Han satt i den gröna soffan och väntade på Esmeralda och skuttade glatt upp då hon kom.

-       Det var för väl att du äntligen kom Esmeralda, skrattade Mia, och fångade in Elliot i farten. Han har tjatat och tjatat. Vad är det ni skall göra?

-       Hej, sa Esmeralda och log mot Mia. Farbror Harry har lovat att vi ska bygga en kälke och om det finns tillräckligt med snö så ska vi prova den i backen nedanför tant Eva och farbror Harrys hus.

-       Ja då förstår jag att ni är ivriga att komma iväg hem. Ha det bäst så ses vi på måndag.

-       Ha det busbäst du också, sa Elliot medan han krängde på sig sin overall.

Det blev inte en kälke, det blev två. De tog med dem till backen och provåkte innan de gick hem för att måla dem. Elliott valde att måla sin svart och röd medan Esmeralda valde blått. Dagen gick fort, alldeles för fort och efter varsin kopp choklad och några ostsmörgåsar var det dags för sängen. Den här kvällen borstade de tänderna noga och Esmeralda kände att hon saknade mamma och pappa lite. När barnen krupit ner i sina sängar kom farbror Harry in i rummet.

-       Jamen då läser jag en saga som vi bestämde igår kväll, sa farbror Harry medan han drog fram en stol som han ställde mellan barnens sängar.

-       Vet ni var alla sagor kommer ifrån?

-       Ja, sa Elliot snabbt. Det är Astrid Lindgren som har skrivit dem.

Farbror Harry log och nickade för han visst att Elliot älskade Emil, bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio och alla de andra berättelserna som Astrid Lindgren skrivit.

-       Nej, sa Esmeralda, jag tror att det är bröderna Grimm som har hittat på dem. I alla fall en del av dem.

-       Nu ska ni få höra sagan om sagan där alla sagor börjar. Den heter ”Tusen och en natt”.

Så läste farbror Harry sagan om kungen som var så arg på alla kvinnor att han varje dag gifte sig med en ny kvinna och nästa morgon dödade han henne. Tills den dagen då turen hade kommit till Sjeherazade som började berätta en saga för kungen på kvällen men som, listigt nog, inte avslutade den innan de somnade. Kungen blev så nyfiken på slutet att han beslöt att hon skulle få leva en dag till så han fick höra slutet. Sjeherazade berättade slutet och frågade sedan om han ville höra en saga till? Samma sak upprepade natt efter natt i tusen och en natt och till slut var kungen inte längre arg och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Elliot hade somnat och farbror Harry kramade försiktigt Esmeralda, släckt lampan och smög ut.

Esmeralda vaknade med ett ryck av att någon drog henne i armen. En stund var hon förvirrad innan hon kom ihåg att hon inte låg i sin säng i sitt rum utan i farbror Harry och tant Evas gästrum.

-       Vad är det?

-       Jag glömde Meus på toaletten, sa Elliot med gråt i rösten. Jag kan inte sova om inte han ligger i sängen och jag tycke det är läskigt att gå och hämta honom själv.

-       Ok, sa Esmeralda som faktiskt är en mycket snäll storasyster som förstår att det kan vara lite otäckt att vara sex år och ha glömt sin gosse-kanin på toa när mamma och pappa precis har åkt iväg och ska vara borta i en månad.

Barnen smög tyst till toaletten och där, vid badkaret, låg som tur var Meus.

-       Ska du kissa också, frågade Esmeralda och lyfte upp Meus.  Jag väntar utanför och glöm inte att tvätta händerna.

När Elliot var klar på toaletten så tog han tag i Meus vänstra tass medan Esmeralda höll i den högra och med kaninen mellan sig gick de tillbaka till sitt rum.

-       Men vad är det där för konstigt ljus? sa Esmeralda och pekade mot stjärntornet där ett starkt ljussken syntes.

-       Vet inte, kanske månen eller en stjärna.

Barnen blev nyfikna så utan att säga något mer till varandra gick de för att titta.

 När det konstiga ljuset träffade dem och gossekaninen kändes det som om de helt plötsligt befann sig i någon av karusellerna på Liseberg. De sögs upp och så kändes det som om de snurrade runt, runt för att till slut ramla ner i en stor hög med madrasser. Alldeles förvirrade och inte så lite rädda låg de där helt stilla tills de fick höra en röst som sa:

-       Sådär ja, då fattas bara glasögonen.

När de tittade upp fick de se gosse-kaninen Meus som stod och rotade i en stor blå väska. Efter en liten stund fiskade han triumferande upp ett par glasögon som han satte på näsan, förlåt nosen, och så stängde han väskan med ett belåtet klick.

-       Ja ha, sa han medan han vände sig till Esmeralda och Elliot. Ska ni ligga där och lata er hela dagen?

-       Men, men, men, stammade Esmeralda. Du pratar!

-       Ja, svarade kaninen. Vad är det som är konstigt med det? Och nu kan jag dessutom se ordentligt också.

-       Meus, sa Elliott överlyckligt. Du …

-       Mitt namn är Bartolomeus, sa kaninen något högdraget. Herr Bartolomeus om jag skall vara riktigt korrekt och jag har aldrig tyckt om det där hemska smeknamnet som ni envisats med att kalla mig.

-       Elliott, sa Esmeralda. Jag måste ha slagit i huvudet eller också sover jag. Kan du inte nypa mig i armen?

-       Varför det?

-       Jo, för om jag verkligen sover så kommer jag att vakna när du nyper mig, aj! Esmeralda drog hastigt till sig armen som Meus, förlåt herr Bartolomeus helt enkelt satt sina kanintänder i.

-       Så där ja, sa han belåtet. Ska jag bita dig också?

-       Nä, svarade Elliot, det är bra ändå. Jag tror faktiskt inte att jag varken har slagit i huvudet eller drömmer.

-       Ja, då så, följ med mig.

Kaninen satte fart och den stora blå väskan svängde fram och tillbaka vid varje steg han tog. Barnen stod alldeles stilla en stund men sedan bestämde de sig för att det nog var bäst att följa efter.

 Efter en liten stund kom de fram till ett slott. Ja det var inte ett sådant där slott som vår kung bor i utan ett alldeles vitt slott med ett tak av guld.

-       Det ser precis ut som bilden på slottet i den där sagan som farbror Harry läste för oss, viskade Esmeralda till Elliot.

-       Mmm, jag såg inte riktigt för jag tror jag sov, svarade Elliot.

-       Se så, skynda på, ropade kaninen, som just knackat på den stora slottsporten.

Efter en stund öppnades porten och två vakter, som var klädda i vackra uniformer bugade djupt då de fick se kaninen och barnen.

-       Herr Bartolomeus, välkommen, välkommen, kungen kommer bli så glad. Vilka är era gäster?

-       Åh, det är bara två barn.

-       Bara två barn! Jag har faktiskt låtit dig sova i min säng och så har du fått följa med på semester och mamma har tvättat dig flera gånger och…

-       Ja, ja, herr Bartolomeus vinkade avvärjande med handen åt Elliot och vände sig åter till vakterna. Var är kungen?

-       Hans kungliga höghet är i Stjärnsalen tillsammans med sin fru, drottning Sjeherazade.

-       Då går vi genast dit.

Herr Bartolomeus satte återigen fart och barnen hade svårt att hinna med. Han verkade ha varit i slottet många gånger för trots att det var nästintill oändliga korridorer med många dörrar så gick han inte fel en enda gång. Till slut kom de fram till en himmelsblå dörr som var utsmyckad med stjärnor som tycktes lysa av sig själva.

-       Då var vi framme, sa kaninen och vände sig till barnen. Bäst att snygga till er lite innan ni blir presenterade för hans kungliga höghet.

Han tog tag i Elliot, knäppte alla knappar i hans pyjamasjacka, slätade till hans hår med tassen och suckade djupt innan han vände sig till Esmeralda.

-       Nej, protesterade hon och försökte dra sig undan.

-       Flätor tror jag skulle bli bra, muttrade herr Bartolomeus, nej, en fläta får det bli.

Han öppnade sin stora blå väska och plockade fram en hårborste, en hårsnodd och en rulle med gult sidenband. Funderade en stund och lade sedan tillbaka rullen och plockade istället upp en blå. Tog fram en sax och klippte av en bit. Utan att säga ett ord börjad han borsta Esmeraldas hår, flätade en stor fläta, satte fast hårsnodden och knöt sedan en stor rosett av det blåa sidenbandet. Han tog ett steg bakåt och nickade nöjd. Öppnade väskan och stoppade tillbaka sakerna och tog istället fram en spegel som han räckte Esmeralda.

Hon tog den och när hon fick se sin spegelbild kunde hon inte låta bli att flämta till. Meus hade gjort en inbakad fläta och en alldeles perfekt sådan.

     - Åh, tack, sa hon.

     - Var så artig, sa kaninen nöjd och stoppade tillbaka spegeln i väskan.

Han öppnade dörren och så var de inne i Stjärnrummet. Först blev barnen lite besvikna för de trodde att de hade kommit in i ett helt tomt rum. På golvet fanns det absolut ingenting. Sedan fick de syn på taket och kunde inte hålla tillbaka varsitt litet tjut av förvåning. Det var precis som himlen om natten. Här och var glimmade små och stora stjärnor och månen syntes som en liten skära i ena änden av rummet.

 Esmeralda hade aldrig sett någon så vackert förut och stod som förstenad och bara tittade och tittade.

-       Wow, sa Elliott plötsligt och pekade mot mitten av rummet.

Mitt i rummet svävade en matta ungefär en meter upp i luften. På mattan satt två personer. Ja, den ena satt upp och den andra låg med händerna hårt pressade över sina öron.

-       Ja, flygande mattor är vanliga här i Österlandet, nickade kaninen. Det är ett mycket bra sätt att förflytta sig. Vänta här.

Herr Bartolomues gick bugande fram mot mattan. På den satt en kvinna som pratade och pratade och en man som blundade och hade händerna hårt för öronen.

Meus, förlåt, herr Bartolomeus harklade sig och bugade djup:

-       Ers höghet kungen och drottning Sjeherazade.

Drottningen tittade irriterat på honom men slutade efter en stund prata.

-       Ja, sa hon. Vad vill du?

-       Jo, jag är här med barnen.

-       Barnen, drottningen rynkade på näsan och såg mycket missnöjd ut.

-       Ja, barnen som jag lovade er make kungen att ta med hit. De är mycket påhittiga.

-       Ja ha, drottningen tog tag i kungens ena arm och skakade den.

-       Nej, sluta, kved han, jag vill inte.

Men drottningen slutade inte och till slut gav kungen upp, öppnade ögonen och blev så glad då han fick se kaninen och barnen. Han kravlade ner från mattan och hälsade mycket noggrant på dem en i taget.

-       Så roligt, sa han, så roligt. Och de kan hjälpa mig?

-       Ja, sa herr Bartolomeus. Det tror jag nog. Flickan är mycket klok och modig och pojken har en bra fantasi.

-       Flickan! sa Esmeralda.

-       Pojken! sa Elliott.

-       Ja, ja, sa herr Bartolomeus och himlade med ögonen.

Nu hade drottningen börjat prata igen och kungen såg riktigt plågad ut. Han tog tag i Elliots hand och drog honom med sig in i ett annat rum. Esmeralda och herr Bartolomeus följde efter. När de stängt dörren började han berätta. Han älskade verkligen sin fru men orkade inte lyssna på henne då hon pratade och pratade och pratade precis hela tiden.

 Barnen blev helt förvånade och visste inte vad de skulle säga.

-       Men, men, tyckte du inte om när hon berättade sagor för dig? frågade Esmeralda.

-       Jo, i början var det roligt att lyssna men hon slutar ju aldrig. Hon berättar när vi äter frukost, när jag badar, när vi går på promenad, när vi flyger på mattan, när vi äter lunch, när jag sitter i kungsstolen och är kung, när vi har gäster till middagen, när vi ska sova, ja hon slutar aldrig.

-       Ungefär som min fröken Mia, sa Elliott. Hon pratar och pratar.

-       Vad vill du vi ska göra? sa Esmeralda.

-       Hjälpa mig att få tyst på henne, sa kungen. Men hon får inte bli ledsen för det klarar jag inte.

-       Nå, sa herr Bartolomeus och tittade strängt på barnen.

-       Nå!

-       Ja, något förslag har ni väl?

Esmeralda och Elliott kände sig inte så lite irriterade på Meus. Släpa iväg dem mitt i natten och sedan begära att de skulle hitta på hur de skulle hjälpa kungen att få tyst på sin fru bara sådär.

-       Hon skulle kanske kunna bli lärare, sa Elliott, för de pratar mycket.

-       Mmm, sa Esmeralda tveksamt. Är det bara sagor som hon berättar?

-       Ja, min fru drottningen Sjeherazade är mycket bra på att berätta spännande sagor och berättelser.

Esmeralda funderade och funderade men så kom hon på det.

-       Bibliotek, sa hon triumferande.

-       Billigt och t, upprepade kungen förvånat. Det här är ett kungligt palats vi har inget som är billigt och några t tror jag inte heller att vi har.

-       Nej, ett bibliotek, berättade Esmeralda, är ett ställe där det finns böcker.

-       Ja, fortsatte Elliott. Man har ett lånekort och så får man låna böcker. Det kostar inget och är jättebra.

-       Och där brukar det finnas någon som berättar sagor varje dag.

-       Ja, sa Elliott, sagostund kallas det.

-       Ja, ha, sa kungen och ett stort leende spred sig över hans ansikte. Vi ser genast till att ordna med ett sådan där biotek.

-       B I B L I O T E K, bokstaverade Esmeralda.

-       Ja och en sagohund där drottning Sjeherazade kan sitta varje dag och berätta sagor.

Elliot och Esmeralda suckade och tittade på varandra men brydde sig inte om att rätta kungen den här gången. Ville han ha ett biotek med en sagohund så kunde han få ha det.